Katastrofen på Le Mans

Den 11 juli 1955, på Le Mans, inträffade den värsta olyckan inom motorsportens historia. I över 240 km/h voltade Mercedesföraren Pierre Levegh i sin 300SLR upp på huvudläktaren. Säkerhetsarbetet inom motorsporten utvecklas hela tiden och det är en förutsättning för sportens fortlevnad. Arrangörer och förare arbetar hela tiden aktivt och förarna utvärderar och analyserar ständigt sina insatser och rapporterar tillbud och olycksrisker. Det är allas gemensamma ansvar att jobba för en säkrare tävlingsmiljö. Kraschen på Le Mans fick väldigt stora konsekvenser. Mercedes slutade delta i motortävlingar under en tidsperiod om hela 50 år. I vissa länder förbjöds biltävlingar helt och hållet. I Schweiz är det fortfarande förbjudet även om man i parlamentet gjort försök att ändra på reglerna

Orsaken till olyckan

Grundorsaken till att olyckan inträffade var att depåboxarna längs med start och målrakan med dess huvudläktare inte var separerade. Bilarna som passerade längs rakan höll hastigheter på över 200 km/h medan de passerade bilar som körde in och ut ur depåerna. Förarna hade kritiserat detta under en längre tid precis som den lite udda startprocedur som man på den tiden hade på Le Mans. Starten gick till på det vis att förarna sprang fram till sina bilar och hoppade in, startade och körde iväg. Detta innebar att vissa förare inte ens tog på sig sina säkerhetsbälten.

Pierre Leveghs öde

Pierre Leveghs öde

Pierre hade länge kritiserat säkerhetsnivån och de hastighetsskillnader som bilarna hade i start/depå/målområdet. När ledaren och Jaguarföraren Mike Hawtorne fick order om att gå i depå var detta en början på en serie av inbromsningar. Pierre Levegh kraschar rakt in i Lance Macklins bil i över 240km/h och flyger upp på den jordvall som separerar banan från huvudläktaren. Pierre flyger ur bilen och dör omedelbart. Några sekunder senare följer en massa åskådare och arrangörer honom i döden efter att ha träffats av bildelar och brinnande bensin. Just denna bil, Mercedes 300SLR, har en kaross i magnesium vilket innebär att den brinner som en fackla och kan inte släckas med vatten.

Olyckans omfattning

Det var initialt väldigt svårt att överblicka olyckans omfattning. Tävlingsledningen bestämde sig för att fortsätta och genomföra tävlingen med motivationen att den lämnande publiken skulle täppa till utrymningsvägarna för de döda och skadade. Under kvällen drar sig Mercedes ur tävlingen väl medvetna om att det skulle drabba en tysk biltillverkare hårt bara tio år efter det andra världskriget. Till slut vinns tävlingen av Mike Hawtorne. De officiella siffrorna är att 83 personer avled till följd av olyckan och 120 personer skadades. Vittnen hävdar dock att siffran på de skadade förmodligen låg på det dubbla.

Mycket god dokumentation

Trots att olyckan inträffade 1955 så var dokumentationen mycket god. Man känner idag till att det var fyra huvudkameror som dokumenterade själva händelseförloppet varav en av dessa var bortglömd under en lång tid. Ansvars- och skuldförhållandena diskuterades under väldigt lång tid och arrangörerna drev linjen väldigt länge att detta skulle vara en så kallad ”racing incident”. Det är dock anmärkningsvärt att arrangörerna river ner hela området redan samma år, och bygger om stora delar av olycksområdet. Det var verkligen på sin plats eftersom att det inte gjorts några förbättringar eller renoveringar sedan banan byggdes på 1920-talet. Några rättsliga efterspel blev det inte. Säkerheten förbättrades men det skulle dröja länge innan det inte var vardagsmat med avlidna racingförare. Mellan 1950 och 2000 dog det ett 40 tal förare bara inom Formel 1.

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019